Hungrig

Okej, lunchdags. Vad gör man? Överallt kryllar av små matkrypin som säljer lunch packets. På sådant ställe brukar jag (som alla andra) köpa mig ett litet pappersknyte för säg 6 spänn. Dagen till ära köpte jag också ett tillbehör som ligger i den översta förpackningen...
Et voilà! Rice and curry och en typ av samosa på det. Det bästa med att äta mat här är att det alltid serveras minst fyra olika rätter till riset. Lankeserna äter med händerna, men det förstår jag mig inte på. Även om jag skulle vilja skulle jag vara tekniskt okapabel till att äta så. Men de är duktiga lankeserna, de förvandlar händerna till små spetsiga skopor och skyfflar in. Varje gång jag ska äta lunch tillsammans med andra i lunchrum, ex på SLPI eller nån redaktion blir jag skräckad. Tänk om de inte har bestick? Tursamt nog har det där alltid löst sig, men för säkerhets skull tänker jag stoppa en sked i väskan för akuta matsituationer.

Puss

Det här lilla kattskrället bor hos mig! Hon heter Puss och hon ska ha kattungar. Hoppas snart, jag vill hinna se dem kläckas innan jag åker hem. Hur länge går katter med bebis i magen?

Transkriberings-trauma

Alla intervjuer jag gör måste transkriberas. En intervju tar, om mycket fokuserad och effektiv, 3 timmar att skriva ut. Jag har 23 intervjuer = härliga 69 timmars plågsam död. Skrev rent en intervju för några dagar sedan, och efter det har jag knappt kunnat titta på datorn av ren transkriptionsvämjelse. Det här är det tråkigaste som någonsin hänt mig. Rädda mig någon.

Kråkstan

Bra grej här är att det inte seglar runt en massa flygande råttor i luften. Fri från duvor, yes. Istället möts jag dagligen av ett mer makabert fjäderfä: den svarta kråkan. Var och badade häromdagen i en pool, och längs långkanten radade dessa pippifåglar upp sig som nån sorts skev döds-hejarklack åt en simmande indier. Indiern överlevde.

Imorse skulle jag till Daily Mirror och intervjua journalister. Väl på plats blev jag meddragen av min kontakt S där till en presskonferens hos regeringen. Den var utsatt till 10 sharp, men som en rutinerad resande kan ana börjar inget på utsatt tid. Vi var sena, men S påstod lagom kaxigt att konferensen inte börjar utan honom. I lokalen var det arrat precis som en vanlig presskonferens, massa stolar för pressen, ett långbord för de talande/utfrågade med ett gäng mickar och kameror i bakgrunden. Innan själva konferensen började tog S med mig till ett annat rum, det var government information departmentets directors rum. En efter en började ministrarna som skulle tala på konferensen trilla in. Riktiga höjdare, jovisst. Fick träffa bland annat justitieministern, utbildningsministern och hälsoministern (tippad nästa prime minister). Kändes lagom normalt att en journalist för en sk självständig och politiskt obunden tidning är bästis med regeringstopparna, och sitter och myser tillsammans innan de ska granskas.

Själva konferensen var ett skämt. Allt var på sinhala och jag fattade noll. Jag som trodde jag hade ett språköra kunde inte ens gissa mig till vad de pratade om. Och lång var den. Jag roade mig med att skriva av sinhalesiska bokstäver från en skylt. Efteråt fick jag macka och falafel, så det var värt.

Att leva i solens land...

... innebär inte att man får den på sig. Har nu varit inomhus i princip hela dagarna sen jag kom hit. Kan konstatera att jag, om möjligt, är blekare än innan (nästan transparent faktiskt), men helt klart varmare.

I helgen var jag på hembesök hos min sydafrikanske vän. Stället han bor på ligger strax utanför Colombo vid stranden. Och på det har han pool. Det var dröm! Vi beställde hemkörning från Pizza Hut och latade oss hela dagen.

Idag har jag skrivit på min uppsats, och opponerat på ett par uppsatsutkast. Mitt visum går snart ut och jag måste hitta nåt förbenat immigration office och styra upp situationen. Känns som ett minst sagt trist ärende.

Hem, hemma hos mig...

Den här ljuvliga synen möts jag av varje gång jag kommer hem. Det är dörren till mitt krypin, mitt hem, min oas. Eller åtminstone stället där jag sover och duschar.

Framsteg

Idag intervjuade jag två journalister och en redaktör på en statlig tidning som heter Daily News. Kom till redaktionen i tron om att jag och directorn bara skulle snacka lite och boka tid för intervju. Blev inslängd i det hela med orden 'Okey, you interview me now, I have 30 minutes'. Ställd mot vägen slog jag upp min dator med min intervjuguide (som jag för övrigt trodde skulle ta 1 timme att utföra), och satte igång. Därefter intervjuade jag två journalister. Tror att jag fick tillräckligt med info för att kunna analysera materialet.

Efteråt åkte jag till Daily Mirror som är en privatägd tidning med tidernas yngsta, kvinnliga chefredaktör. Hon heter Champika Liyanaarachchi och var en trevlig prick med mycket intressant att säga. Redaktionen skiljde sig från Daily News, den var mycket modernare, med tjusiga datorer och många journalister. Daily News är speciellt. Redaktionen ligger i Lake House Groups lokaler, en rätt pompös byggnad, och i entrén möts du av ett enormt plakat med president Rajapaksas anlete på. Där magin händer, själva redaktionen, bestod av ett rätt litet rum, simpelt som en katolsk fattigbarnskola, men förstås utrustad med ett gäng datorer.

Just nu sitter jag på SLPI, pressinstitutet, och ska snart på möte med Free Media Movement.

Bästa SLPI!

Dagarna brukar jag ibland tillbringa på Sri Lankas Pressinstitut, SLPI . De är fantastiska och hjälper mig med allt! En tjej som jobbar där ordnar allt som behövs göras; hon ringer mina telefonsamtal, planerar och skriver ett schema åt mig. I samma hus som institutet finns Sri Lanka College of Journalism. De har ett litet bibliotek som jag får sitta i, plus att jag får snaska runt i litteraturen. Det är kul att läsa lite böcker/forskning som inte är den gamla vanliga västerländska, även om hyllorna också där domineras av just sådan. I allmänhet är det rätt knepigt att styra en uppsats utifrån västerländskt tänk när materialet är så annorlunda. Fast himla kul är det.

I morse rushade jag till Lake House Group (statlig pressgrupp) för ett möte med deras director. Med andan i halsen kom jag precis i tid efter en katastrofresa med tuktuk. I princip varje resa är en pärs, sitter med hjärtat i halsgropen var och varannan sekund. Att dra ut och köra lite är inte direkt avkopplande... Väl framme får jag veta att directorn lämnat stan för något som tydligen var viktigare än mig. Ska dit i morgon istället.

Incheck i Colombo

En dryg vecka har flugit förbi sen jag landade med sömniga ögon på Colombos flygplats. Första dagarna var en utmaning för min öron, det låter som fem tusen mistlurars tjut och en flygplansmotor på samma gång när man entrar gatorna. Indeed, Colombo är en storstad, men den är ändå avståndsmässigt liten. Det är lätt att promenera runt, och med ett någorlunda ok lokalsinne är saken snart biff även utan karta.

Människorna här är himla gulliga, och herrans hjälpsamma. Tror aldrig att folk har försökt styra upp saker åt mig i den utsträckning som sker här. Efter att ha etablerat minimal kontakt, hej hur är läget, har jag fått hjälp med att kolla lägenheter, få skjuts och tips, hitta bästa ställena och skaffa vänner.

Jag bor på ett guesthouse, blev efter många runtkollningar på lägenheter trött på det, och insåg dessutom att min sällskapssjukdom skulle aktiveras om jag satt och häckade ensam i nån lya. Det är underbart att få frukost serverad, kläderna tvättade och umgänge i allmänhet.

Idag sitter jag och pillar med en seminarieuppgift till en distanskurs i freds- och konfliktkunskap jag läser vid UU, inte riktigt vad jag skulle välja att göra en söndag i detta solens land.