Imorse skulle jag till Daily Mirror och intervjua journalister. Väl på plats blev jag meddragen av min kontakt S där till en presskonferens hos regeringen. Den var utsatt till 10 sharp, men som en rutinerad resande kan ana börjar inget på utsatt tid. Vi var sena, men S påstod lagom kaxigt att konferensen inte börjar utan honom. I lokalen var det arrat precis som en vanlig presskonferens, massa stolar för pressen, ett långbord för de talande/utfrågade med ett gäng mickar och kameror i bakgrunden. Innan själva konferensen började tog S med mig till ett annat rum, det var government information departmentets directors rum. En efter en började ministrarna som skulle tala på konferensen trilla in. Riktiga höjdare, jovisst. Fick träffa bland annat justitieministern, utbildningsministern och hälsoministern (tippad nästa prime minister). Kändes lagom normalt att en journalist för en sk självständig och politiskt obunden tidning är bästis med regeringstopparna, och sitter och myser tillsammans innan de ska granskas.
Själva konferensen var ett skämt. Allt var på sinhala och jag fattade noll. Jag som trodde jag hade ett språköra kunde inte ens gissa mig till vad de pratade om. Och lång var den. Jag roade mig med att skriva av sinhalesiska bokstäver från en skylt. Efteråt fick jag macka och falafel, så det var värt.
uj uj,riktiga hot shots på presskonferensen alltså! Är inte så konstigt med mys och journalistik förresten. Tycker vi har en hel del av den varan i Sverige också. Vem vågar t.ex. vara för kritisk när det gäller Kungahuset, Zlatan eller moderaternas bidragsgivare? Eller den genomsyrade vänskapskorruptionen i såväl offentlig verksamhet som näringsliv? Eller Kamprad, eller..?
ReplyDeleteDu har helt rätt. Men var tog idealen vägen?
ReplyDelete