Förbannade begränsingar

Har just lämnat in ett utkast på min uppsats, som jag är halvnöjd med. Som vanligt skriver jag alldeles för mycket och har insett att jag måste stryka en av mina frågeställningar. En tråkig historia. Mitt material är enormt, jag har transkriptioner på över hundra sidor. Känns tråkigt att behöva exkludera så mycket intressanta åsikter, tendenser, mönster och berättelser. Men C-uppsatsen begränsade format hindrar mig från att både djuploda mer och bredda analysen. Situation gör mig aningen deprimerad, men bilder som den här gör mig lycklig igen:

Fantastiska natur! Blir så oerhört mycket mer inspirerad när Moder Jord delar med sig av vyer som denna. Hav, sol, grönska, me like!

Och så Vita Huset på det!

Den här lilla jycken låg och vilade vid ingången till V-park. Eller så var den död.

Min tant har varit bortrest i flera dagar nu, och jag saknar henne massor. Det får mig att tänka på livet i Stockholm. Hur ska jag överleva utan henne och hennes betjänter?

Mjao!

Okej, här kommer ett gäng katter!

De har inte namn än... Funderar på något storslaget åt dem, typ Aung San Suu Kyi, David Bowie och Kim Jong Il (som är död för den som missat det). Här är en annan fräck katt på bussresa:

Den här trötta rasen har redan ett namn, så det behöver ni inte filura på. Och herrejävlar, nu blir det arbeta av. Ska bränna av en halv analys och diskussionskapitel på två dagar nu. Har monsterinlämning igen imorgon, och samtidigt planerar jag att fly staden inom en mycket snar framtid. Helst på onsdag, men torsdag får väl gå med tanke på mitt work overload.

Bra dagar

Efter att helt plötsligt ha online-kompisar (häftigt uttryck, jag vet) tror jag bestämt att jag är tvungen att se mig om efter en ny väska. Hur ska allt krimskrams annars komma hem till Svea?

Åkte till en urtjusig strand häromdagen, Mirissa hette den. Bussen tog 4 timmar och jag mumsade på min nya favvomat - chilimango. Mycket nöjd.

Idag ska jag plugga, men innan ska jag gå och lägga mig på ett hotell och försöka få i mig lite solenergi. Tänker mig att motivationen höjs några grader om jag först får göra något kul. Dessutom är jag aningen trött, var på elektronisk musikfestival igår kväll. Huvudakten var en svennebanan, vilken grej. Hur som helst var det en rolig tillställning, delvis för att sri lankesiska killar dansar som vilda, svenska tjejer.

Familjelycka?

En annan sak, känns himla kul att den enda som kommenterar på min, förvisso halvhemliga, blogg är min pappa. Jättekul är det.

PS: Pappa är den enda som kommer att få en present när jag kommer hem!

Rapport från en succéanalytiker

Nu vankas viktig inlämning! Ska skicka in ett utkast på min uppsats till min handledare som ska avgöra huruvida jag ska få lägga fram den i januari eller ej. Jag måste få göra det, orkar inte ha något hängande över huvudet hela vårterminen, framtill nästa uppsatsframläggning i slutet av maj. Kruxet är att min analys till största del finns i handskriven form. Har drygt hundra sidor transkriptioner i vilka jag har färgkodat ämnen, numrerat kategorier och kluddat kommentarer i. Vid sidan av har jag ett anteckningsblock där jag skriver ner mönster, attityder och åsikter. Och så räknar jag hur många informanter som tycker vad. Känns väldigt medeltida ärligt talat. Trodde att studier i det nya årtusendet skulle vara mer datoriserat (=enklare). Tänker mig ett dataprogram där man kan kategorisera stycken och meningar och sen klumpa ihop varje kategori för sig själv. Och så ska man förstås kunna göra ordsök, associations- och metafor-sök, numreringar, koncentreringar och skriva i marginalen. Tänker patentera min idé asap! Världens studenter och forskare kommer hylla mig, ja, kanske kommer till och med en staty resas ute i Frescati!

Och just det, Puss har fått kattungar! De är skitsöta, men varje gång jag ska gå och fota dem så ligger kattmamma Puss där och vaktar. Hon ser inte glad ut. Väldigt ocharmig moderskänsla hos den kattan.

En framtidsdröm

Idag har jag knåpat ihop en ansökan till ett utbytesår via SU. Sökte NYU som förstahandsval - 1 plats tillhandahålls. Lycka till Bella. Min plan är att plugga en master i journalistik. De senaste dagarna har jag haft en dröm om att bli världens bästa granskande dokumentärfilmare. I min fantasi är jag både regissör, producent, filmare, researcher och programledare i ett. En superskapare med andra ord!

Har blivit beroende av rottis som är ett sorts bröd. Jag gillar att äta det med fyllning, spicy grönsaker, potatis och sånt. Det är som en mjuk och mycket godare samosa. Och en iskaffe på det. Skulle äta det fem gånger om dagen om det inte vore för att jag skämdes över att beställa samma sak, alldeles för många gånger, på exakt samma ställe. Variationslös tjej.

Uppstyrd

Sitter på pressinstitutet och jobbar idag. Här finns också en press complaint office. Varje dag lusläser de landets blaskor och skickar in synpunkter på innehållet, vinklingar och felskrivningar. I lunchrummet ligger alla dailies uppradade.

Som tur är styrde "min" assistent upp alla mina icke-gjorda intervjumöten idag, och jag kommer att utföra de sista intervjuerna (8st) denna vecka. En sten lyftes från mitt hjärta. Hela tiden försöker de få mig att träffa massa människor. Väldigt trevligt initiativ förstås, men jag har inte tid att stå och prata med tidningsägare, pressorganisationstjommar, föreningsmänniskor och annat mediafolk dag ut och dag in. Jag vill ju intervjua journalister och redaktör! 'Only them, miss??' Yes, only them! I'm on a schedule goddam it!

Krångliga namn och söta korrar

Nu är det mycket på att göra-listan. Har varit ledig hela helgen, bara för att jag var lat, och upptäcker hopen av måsten nu lagom till frukost. Ska vara ovanligt effektiv den här veckan tänker jag. Den som vill kan få en intervju mejlad för transkription.

Alla djur här är mycket gulligare än i Sverige. På gatorna springer ekorrar, inte äckelråttor. Gatuhundarna är förvisso ganska fula, men inte på det osmakliga viset, utan på det fulsöta. Barnen är helt ok.

En sak som är lite jobbig här är att det nästan inte finns något offentligt chillrum - typ parker, bänkar eller torg. Det finns en park i stan, jag kallar den V-park för namnet är för krångligt att uttala för min begränsade, svenska tunga. Typisk park är det i alla fall, träd lite plaskdamm och lekpark.

Runt utkanten av parken går en räls. Följde den och letade efter ett tåg, och fann detta metallkadaver:

Var nog ett bra tag sen det tåget svängde sina lurviga.

Konst och Katt

Häromdagen följde jag med tanten jag bor hos på vernissage. Det var ett virrvarr av olika tavlor. Etablerade lanka-konstnärer ställde ut ett par tavlor var, och där var allt från ambitiöst färgsplash, elefanter och landsortsfolk, dagiskonst och kubism. Min favorit var ett foto på en man med påse över huvudet, och tanten gillade den nakne mannen i en annans famn.

Flum var också ett återkommande tema, som i tavlan här:

Tanten var upprörd över att det inte bjöds på vin på vernissagen, hon är väldigt förtjust i den drycken. Men enbart i minidoser. Senast hon hade bjudning serverades vin shotsglas på fot.

I veckan bodde ett fransk-nyzeeländskt par på guesthouses. De hade räddat en kattunge liten som en mus från ond bråd gatudöd. Den hade smugit runt mitt på en övertrafikerad busstation där elaka barn sparkade och kastade grus på den. Men nu ska den adopteras och flytta till rivieran, lyckans ost. Katten fick namnet Suerte, som fransyskan förklarade betydde löök. Vaddå lök, tänkte jag. Varför ska den lille parveln vara tvungen att kallas lök? Efter några minuters vidare konversation förstod jag att det hela rörde sig om tur, fransyskan sa ju luck på engelska, inte lök på svenska. Det är inte alla dar stjärnan lyser klart.

Hungrig

Okej, lunchdags. Vad gör man? Överallt kryllar av små matkrypin som säljer lunch packets. På sådant ställe brukar jag (som alla andra) köpa mig ett litet pappersknyte för säg 6 spänn. Dagen till ära köpte jag också ett tillbehör som ligger i den översta förpackningen...
Et voilà! Rice and curry och en typ av samosa på det. Det bästa med att äta mat här är att det alltid serveras minst fyra olika rätter till riset. Lankeserna äter med händerna, men det förstår jag mig inte på. Även om jag skulle vilja skulle jag vara tekniskt okapabel till att äta så. Men de är duktiga lankeserna, de förvandlar händerna till små spetsiga skopor och skyfflar in. Varje gång jag ska äta lunch tillsammans med andra i lunchrum, ex på SLPI eller nån redaktion blir jag skräckad. Tänk om de inte har bestick? Tursamt nog har det där alltid löst sig, men för säkerhets skull tänker jag stoppa en sked i väskan för akuta matsituationer.

Puss

Det här lilla kattskrället bor hos mig! Hon heter Puss och hon ska ha kattungar. Hoppas snart, jag vill hinna se dem kläckas innan jag åker hem. Hur länge går katter med bebis i magen?

Transkriberings-trauma

Alla intervjuer jag gör måste transkriberas. En intervju tar, om mycket fokuserad och effektiv, 3 timmar att skriva ut. Jag har 23 intervjuer = härliga 69 timmars plågsam död. Skrev rent en intervju för några dagar sedan, och efter det har jag knappt kunnat titta på datorn av ren transkriptionsvämjelse. Det här är det tråkigaste som någonsin hänt mig. Rädda mig någon.

Kråkstan

Bra grej här är att det inte seglar runt en massa flygande råttor i luften. Fri från duvor, yes. Istället möts jag dagligen av ett mer makabert fjäderfä: den svarta kråkan. Var och badade häromdagen i en pool, och längs långkanten radade dessa pippifåglar upp sig som nån sorts skev döds-hejarklack åt en simmande indier. Indiern överlevde.

Imorse skulle jag till Daily Mirror och intervjua journalister. Väl på plats blev jag meddragen av min kontakt S där till en presskonferens hos regeringen. Den var utsatt till 10 sharp, men som en rutinerad resande kan ana börjar inget på utsatt tid. Vi var sena, men S påstod lagom kaxigt att konferensen inte börjar utan honom. I lokalen var det arrat precis som en vanlig presskonferens, massa stolar för pressen, ett långbord för de talande/utfrågade med ett gäng mickar och kameror i bakgrunden. Innan själva konferensen började tog S med mig till ett annat rum, det var government information departmentets directors rum. En efter en började ministrarna som skulle tala på konferensen trilla in. Riktiga höjdare, jovisst. Fick träffa bland annat justitieministern, utbildningsministern och hälsoministern (tippad nästa prime minister). Kändes lagom normalt att en journalist för en sk självständig och politiskt obunden tidning är bästis med regeringstopparna, och sitter och myser tillsammans innan de ska granskas.

Själva konferensen var ett skämt. Allt var på sinhala och jag fattade noll. Jag som trodde jag hade ett språköra kunde inte ens gissa mig till vad de pratade om. Och lång var den. Jag roade mig med att skriva av sinhalesiska bokstäver från en skylt. Efteråt fick jag macka och falafel, så det var värt.

Att leva i solens land...

... innebär inte att man får den på sig. Har nu varit inomhus i princip hela dagarna sen jag kom hit. Kan konstatera att jag, om möjligt, är blekare än innan (nästan transparent faktiskt), men helt klart varmare.

I helgen var jag på hembesök hos min sydafrikanske vän. Stället han bor på ligger strax utanför Colombo vid stranden. Och på det har han pool. Det var dröm! Vi beställde hemkörning från Pizza Hut och latade oss hela dagen.

Idag har jag skrivit på min uppsats, och opponerat på ett par uppsatsutkast. Mitt visum går snart ut och jag måste hitta nåt förbenat immigration office och styra upp situationen. Känns som ett minst sagt trist ärende.

Hem, hemma hos mig...

Den här ljuvliga synen möts jag av varje gång jag kommer hem. Det är dörren till mitt krypin, mitt hem, min oas. Eller åtminstone stället där jag sover och duschar.

Framsteg

Idag intervjuade jag två journalister och en redaktör på en statlig tidning som heter Daily News. Kom till redaktionen i tron om att jag och directorn bara skulle snacka lite och boka tid för intervju. Blev inslängd i det hela med orden 'Okey, you interview me now, I have 30 minutes'. Ställd mot vägen slog jag upp min dator med min intervjuguide (som jag för övrigt trodde skulle ta 1 timme att utföra), och satte igång. Därefter intervjuade jag två journalister. Tror att jag fick tillräckligt med info för att kunna analysera materialet.

Efteråt åkte jag till Daily Mirror som är en privatägd tidning med tidernas yngsta, kvinnliga chefredaktör. Hon heter Champika Liyanaarachchi och var en trevlig prick med mycket intressant att säga. Redaktionen skiljde sig från Daily News, den var mycket modernare, med tjusiga datorer och många journalister. Daily News är speciellt. Redaktionen ligger i Lake House Groups lokaler, en rätt pompös byggnad, och i entrén möts du av ett enormt plakat med president Rajapaksas anlete på. Där magin händer, själva redaktionen, bestod av ett rätt litet rum, simpelt som en katolsk fattigbarnskola, men förstås utrustad med ett gäng datorer.

Just nu sitter jag på SLPI, pressinstitutet, och ska snart på möte med Free Media Movement.

Bästa SLPI!

Dagarna brukar jag ibland tillbringa på Sri Lankas Pressinstitut, SLPI . De är fantastiska och hjälper mig med allt! En tjej som jobbar där ordnar allt som behövs göras; hon ringer mina telefonsamtal, planerar och skriver ett schema åt mig. I samma hus som institutet finns Sri Lanka College of Journalism. De har ett litet bibliotek som jag får sitta i, plus att jag får snaska runt i litteraturen. Det är kul att läsa lite böcker/forskning som inte är den gamla vanliga västerländska, även om hyllorna också där domineras av just sådan. I allmänhet är det rätt knepigt att styra en uppsats utifrån västerländskt tänk när materialet är så annorlunda. Fast himla kul är det.

I morse rushade jag till Lake House Group (statlig pressgrupp) för ett möte med deras director. Med andan i halsen kom jag precis i tid efter en katastrofresa med tuktuk. I princip varje resa är en pärs, sitter med hjärtat i halsgropen var och varannan sekund. Att dra ut och köra lite är inte direkt avkopplande... Väl framme får jag veta att directorn lämnat stan för något som tydligen var viktigare än mig. Ska dit i morgon istället.

Incheck i Colombo

En dryg vecka har flugit förbi sen jag landade med sömniga ögon på Colombos flygplats. Första dagarna var en utmaning för min öron, det låter som fem tusen mistlurars tjut och en flygplansmotor på samma gång när man entrar gatorna. Indeed, Colombo är en storstad, men den är ändå avståndsmässigt liten. Det är lätt att promenera runt, och med ett någorlunda ok lokalsinne är saken snart biff även utan karta.

Människorna här är himla gulliga, och herrans hjälpsamma. Tror aldrig att folk har försökt styra upp saker åt mig i den utsträckning som sker här. Efter att ha etablerat minimal kontakt, hej hur är läget, har jag fått hjälp med att kolla lägenheter, få skjuts och tips, hitta bästa ställena och skaffa vänner.

Jag bor på ett guesthouse, blev efter många runtkollningar på lägenheter trött på det, och insåg dessutom att min sällskapssjukdom skulle aktiveras om jag satt och häckade ensam i nån lya. Det är underbart att få frukost serverad, kläderna tvättade och umgänge i allmänhet.

Idag sitter jag och pillar med en seminarieuppgift till en distanskurs i freds- och konfliktkunskap jag läser vid UU, inte riktigt vad jag skulle välja att göra en söndag i detta solens land.